Ett år i Göteborg

Det finns mycket att fundera på om man bor i Göteborg. Det finns det nog överallt, men ibland blir kontrasterna mycket större, mycket lättare att se i en storstad. Det reagerar jag på i Stockholm också, som om kontrasterna är mycket tydligare i tunnelbannan eller på Sergels torg.

Klockan är strax före sju och jag väntar på spårvagnen vid Valand (på Avenyn nära Göta platsen). Det är ganska många människor som väntar på spårvagnen just då, där. I en av busskur sitter en kvinna i fyrtioårsåldern, hennes blonda hår är fyllt av tovor. Hennes ansikte ser trött och slitet ut, hon har stora grå omården under ögonen. Hennes kläder är slitna, och hon dricker en starkcider. Hon sitter ensam i busskuren medan den andra är full. Det ser sorgligt ut, sorligt och ensamt, men det är först när en annan kvinna ställer sig i samma busskur som det liksom skär i hjärtat på mig. Kvinnan som kommer in i kuren är välklädd, antingen så har hon varit på någon av de fina restaurangerna som ligger längs avenyn, eller så är hon på väg hem från jobbet. Inte ett hårstrå ligger fel och alla hennes kläder är chicka, moderna. Välsminkad, och ser väldigt välmående ut. Det finns kontraster även i Sverige.

Detta betyder ju inte att den välklädda kvinnan mår bättre, jag vet ingenting om någon av kvinnorna jag såg. Det är bara deras utsidor jag bär med mig. Pengar är inte någon garanti för lycka, men det är inte frånvaron av dem heller.