Ett år i Göteborg

Nu har jag en sådan där dag igen, då jag undrar vad kyrkan gör, mer än att vända ut och in på ord. Ibland är jag också så sjukt trött på mitt eget deltagande i den här tjänstemannakyrkan som Svenska kyrkan trots allt är. Jag är trött på ordvänderiet, jag är trött på tider som aldrig räcker till, jag är trött på aktiviteter som inte verkar leda någon vart eller ta oss någonstans. Så många möten, så mycket storslagen planering för att synas och finnas. Mycket planering för speciella gudstjänster, överdådiga insamlingar. Jag längtar till det lilla, det lugna. Budskapet som jag upplever ofta predikas i kyrkan, budskapet om att inte stressa utan vila i tillit. Varför lever vi inte som vi lär?

Jag tycker att kyrkan ska vara en närvarande del i människors vardag i  det Svenska samhället. Jag tycker att kyrkan (vi) ska visa på Guds stora kärlek. Min farmors bror (präst) sa något klokt en gång till min farfar som knappt ville ha något med kyrkan att göra; "Om jag inte kan visa vad jag tror på genom mitt sätt att leva, då är det ingen mening att jag står och pratar om det". Jag gillar min gammelmorbror.  Det är så jag tycker, vi kan väl leva i stället för att prata? Jag är trött på ord.