Ett år i Göteborg

Värme böljan fortsätter. Solen skiner och hela Göteborg tycks befinna sig utomhus.
Jag är ínomhus, på biblioteket närmare bestämt. Här finns nämligen internet. Det tycker jag är väldigt sympatiskt. Hemma är det inte så tomt men någon gång om dagen behöver jag faktiskt läsa och svara på mail.

Jag har varit på min första privata rådgivning på banken idag. Jag fick träffa en himla trevlig och samarbetsvillig man och har numera ett väl fungerande sparande. Dessutom lärde jag mig ett och annat om pensionssparande. Det tänker jag lägga någonstans i bakhuvudet fram till dess att jag behöver använda kunskaperna om kanske 7 år eller så. Så nu tänker jag ägna mig ytterligare en timme åt att känna mig vuxen och ansvarsfull. Sen ska jag träffa vännen S vid brunnsparken.

Ibland får vi stå tillbaka och låta andra glänsa. Idag var det konfirmandernas tur, och det är gott att se dem ro en gudstjänst i land med lite, lite stöd från oss ledare. De kan så mycket mer än de tror när de fokuserar, när de koncentrerar sig. De hade planerat högmässan nästan alldeles själva, det var ju de som var huvudpersonerna. Jag blev glatt överraskad av de vackra bönerna. Ibland är det svårt att ana vilka djup det finns även i konfirmander när de stojar runt, struntar i att lyssna, och driver ledarna halvt till vansinne. Andra stunder kan vara riktigt fantastiska. det är därför jag fortsätter varje år, det är därför jag orkar möta en ny grupp. De bra stunderna väger upp den dår jobbiga. För ärligt talat finns det kvällar när jag går hem och tänker att jag aldrig mer vill träffa konfirmanderna. Jag har huvudvärk, och är så less för de verkar inte ta till sig något av det vi gör. Det gäller inte bara årets grupp, utan de allra flesta grupper jag har haft.

Hemligheten med att ha konfirmander är inte så mycket glädjen i att se det de lär sig utan allra mest det de lär mig, om mig själv och om Gud. Frågor som ibland vänder hela min världsbild upp och ner. Jag måste fundera ett varv längre. Det är rikedom att få möta konfirmanderna just som 14 åringar, för de liksom formar så mycket identitet under året, de blir liksom individer på ett annat sätt än innan.

Jag är glad att jag får arbeta med konfirmandgrupper år efter år.

Det finns så mycket tid utan internet, så mycket tid att tänka, så mycket tid för stora tankar om små saker, och en del tankar om stora saker. Tankar om höjder och djup. Allt ryms, allt får plats. Det går inte att sysselsätta en hel dag längre. Jag sätter mig i soffan och känner mig lite rastlös först, sedan kommer lugnet, kommer tankar och funderingar. Det finns tid att läsa, frånvaron av internet betyder frånvaron av underhållning. Jag drivs ut, rör på mig, upplever. Guds natur. Fantastiskt. Häggen blommar nu. Jag känner doften i minnet och den blir ännu mer fantastisk i verkligheten. Gud får plats, jag har saknat, inte förstått vart det tog vägen, tilliten.

Det finns tid för läsning också, mycketl läsning. Först ska jag säga till Bloggblad, för jag tror inte att jag har gjort det, jag tyckte tyvärr inte om "Berlinerpoplarna", kunde inte komma in i den och la ifrån mig den efter ungefär 50 sidor. Jag kanske gav upp för tidigt. Nej, den tilltalade mig tyvärr inte.

I morse läste jag "Fjärilen i min hjärna" skriven av Anders Paulrud som dog tidgare i år. Han skriver naket, han vågar beröra döden, vågar skriva om dödssorgen, sorgen över sig själv. Boken är enkel och språket fantastiskt. Boken kom ut ungefär samtidigt som Anders Paulrud dog, och är väl värd att läsa och begrunda.

När jag kommer hem ska jag börja läsa en bok om Dietrich Bonhoffer, präst och motståndsman under andra världskriget. Han avrättades på direkt order av Hitler strax innan kriget tog slut. Bokens författare Biskop Martin Lind kallar Bonhoffer för en 1900-tals martyr. Än så länge vet jag inte så mycket om Bonhoffer, men idag ska jag lära känna honom tänkte jag.

...kallar man ofta människor som gör sig till och har ett behov av att synas eller tycker om att stå på scenen.

Jag har ingen längtan efter att stå på någon scen, däremot längtar jag efter att få gå på teater om 2,5 vecka. Jag ska se "Räddad" och "familjelycka" igen. Jag är glad, för jag har precis köpt biljetter!

Från det ganska stora lugnet när jag skrev i torsdags så har nu min separationsångest blommat ut. Det är tufft, men samtidigt gott. För när processen får vara som den är, då kommer jag klara övergången som blir mycket bättre. Om jag får vara som jag är så gör det ont i mig till och från i några veckor nu, men då kan jag gå vidare sen. För även om jag inte alltid varit så sams med Göteborg så finns det många fantastiska människor här. En del lärde jag känna redan i höstas, andra har jag inte lärt känna förrän precis nyss.

I tisdags hade vi den sista konfirmandplaneringen

Mitt internet försvinner om ganska exakt 40 minuter.

På söndag konfirmeras "mina" konfirmander

På onsdag har jag min sista andakt för gemenskapsträffen

På torsdag åker jag för sista gången "hem" och hälsar på

Om dryga tre veckor säger jag farväl till de första personerna

Om 3,5 vecka åker vi på sista kursen till Berlin

Om exakt fem veckor har jag lämnat lägenheten och flyttat tillbaka till Söderköping.

Min verklighet består av ett uppbrott som jag har vetat om sedan 10 månader tillbaka. Det gör det inte enklare, uppbrott är en del av livet, en komplicerad del av livet som jag kanske aldrig riktigt kommer att lära mig leva med. I min ålder är dessutom uppbrotten ganska frekventa. Det gör att jag ibland längtar efter en plats där jag kan stanna en längre tid. Där jag kan andas och bygga bo, bygga liv.

Så valborgsfirandet kommer inte gå så lungt tillväga som jag trodde. Under mina typ 15 minuter på biblioteket råkade jag bli inbjuden till en grillkväll med goda vänner. Så nu är jag snabbt hemma och byter till mer praktiska utekläder.

På spårvagnen hem satte sig en kvinna i sätet bredvid mig, och hon grät, mycket. Först trodde jag bara att hon var förkyld, sen förstod jag att hon grät. Jag försökte fråga hur det var fatt, men ibland är språket en hög barriär som inte är lätt att ta sig över. I vilket fall som helst så fick kvinnan mig att fundera på hur mycket vi lägger märket till varandra, eller snarare hur lite. För jag tror ingen annan i spårvagnen såg att kvinnan grät. Det är spännande, eller snarare sorgligt.

Mitt internetabonemang går ut vid midnatt, så nu skrivs det inget här förrän på fredag när jag jobbar.

I ett mail jag f ick på morgonen stod det

Livet gör ont och livet gör gott. Utan kärlek ingen smärta.... inget liv!


Det tar jag med mig ut i världen idag.

Nu har jag landat igen efter en lång dag utomhus. Förmiddagen tillbringades i Slottsparken med Frida, sedan tillbringade jag en bra stund inne på Nordea och har för första gången i hela mitt liv bestämt möte med en rådgivare. Eftermiddagen och kvällen har sedan spenderats i sällskap med vännen S. Vi tog spårvagnen ut till Saltholmen och traskade omkring en stund. Det blåste men var ändå förvånansvärt varmt.

        
(klicka för att göra bilderna större)

Dessutom upptäckte jag också i dag att de fantastiska teateruppsättningarna av Alfhild Agrells "Räddad" och Anne Charlotte Lefflers "Familjelycka", som ingår i Riksteaterns SPETS-projekt, spelas i Göteborg 19 och 20 maj. Efter att ha kollat biljettpriset som för ungdom ligger på endast 100 kronor, (JIPPI!) har jag nästan bestämt mig för att se båda två igen. Fantastikt bra föreställningar. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag skrev om det både i julas då jag såg "Familjelycka" och i februari när jag sett "Räddad". Båda två fantastiska på sina alldeles egna sätt. Nu ska jag ägna några dagar åt att se om någon vill gå med mig, annars beställer jag biljetterna ändå och går själv. 

Sommarvärmen drar in över Göteborg. Underbart. Jag är inne och vänder. Sådana här dagar ska liksom tillbringas utomhus. Vätskekontroll!

Sedan jag flyttade till Göteborg har jag blivit tidsoptimist. Jag är nog ganska positiv och optimistisk i vanliga fall också, men här går det lite till överkant. Mitt lugn övergår sedan till halvpanik när jag inser att jag blir åtminstone tio minuter sen. Idag tar det sig uttryck i att jag måste gå hemifrån om 45 minuter och jag har inte ätit frukost, eller tagit på mig strumpor.

Jag hoppas att jag återgår till att vara lite mer realistisk när jag flyttar hem.

Det finns en sång, från Taizé, som får mig att bara släppa taget, hur ont det än gör mig. För ibland gör det ont att släppa taget. Garden liksom sjunker och jag låter mig omslutas. Det är ganska, väldigt fantastiskt!

IN MANUS TUAS PATER, COMMENDO SPIRITUM MEUM

JAG LÄMNAR NU MIN ANDE, I DINA HÄNDER O FADER

Jag tänker att det finns väldigt många sätt att uttrycka en Gudstro. Det finns olikheter mellan samfund och mellan människor. Det finns en del saker jag stör mig ganska mycket på, i sammarbetet med missionskyrkan, men som jag väljer att ignorera därför att det mest handlar om petitesser från min sida. Små, små saker som egentligen inte spelar någon roll. Huvudsaken är ju at vi är där tillsammans, att vi möter varandra, att vi möter Gud.

I den lilla staden där jag är uppväxt fanns det, förutom Svenska Kyrkan, ett antal samfund som bedrev olika slags barn- och ungdomsverksamhet. Efter som jag hade kompisar i de olika samfunden hände det då och då att jag följde med dem på deras träffar. För det mesta var det väldigt trevligt, och väldigt igenkännande. Vi lekte lekar och pysslade, vi bakade och det var en trygg plats att vara på. En sak skrämde mig, och det hade med tros uttryck att göra.

Det var en kvinnlig pastor där en eftermiddag. Vi var några stycken, mest tjejer på träffen och vi hade sjungit lite. Jag minns inte exakt, men vi kanske vara 12 år. Pastorn ber oss att blunda, sedan pratar hon en stund om hur fantastisk Jesus är, att Jesus kan rädda och frälsa oss om vi bara ber honom om det, att Jesus skulle ta emot oss i himlen, men de som inte blev frälsta hamnade någon annanstans. Sedan bad hon alla som ville bli frälsta att räcka upp handen. Så där satt vi, tio barn, ungefär 12 år gamla. Själv var jag livrädd både för att bli frälst och för att inte bli det. Jag räckte inte upp handen den gången, det var det en annan tjej som gjorde. Då fick vi alla andra lägga våra händer på henne medan pastorn bad.

För mig var det där ett skräckminne, 12 år gammal är man inte vuxen nog att fatta det beslutet. När jag ser tillbaka på hela situationen mest kränkande. Jag slutade vara med på bönerna i den kyrkan efter det.

Jag har valt att inte berätta vilket samfund det var, eftersom jag inte vill hänga ut någon och eftersom man även inom samfund är olika. Pastorer är olika, traditioner på olika platser är olika. Dessutom finns det människor som tycker att det är naturligt att det går till på det här sättet. Återigen så har det med våra olikheter att uttrycka vår tro att göra.

Jag spinner vidare lite på inlägget jag skrev i eftermiddags. Det är inte så lätt att vara den enda, av något slag, i en familj. Jag är den enda som tror på Gud, som går i kyrkan. Jag har sällan mötts av förståelse för mitt engagemang. Tidvis har jag undrat vad som är fel med mig, eller vart jag kommer ifrån. Jag är inte uppfostrad till att vara troende, jag är snarare uppfostrad i en väldigt sekulariserad miljö. Vetenskap och utbildning är väldigt viktigt.

Jag tycker också att utbildning är  viktigt, verkligen. Däremot tycker jag inte att det är livet, det finns många andra värden, mycket annat som är viktigt. Det behöver man givetvis inte tro på Gud för att tycka. Det är svårt att gå emot sin omgivning, det har varit svårt för mig att välja vägar som egentligen inte accepteras. Varför gör jag det? För det är vad som för min utveckling framåt. Det finns mång alternativ, livet är fullt av alternativ, men när det kommer till kritan finns det bara ett som hjälper mig att gå vidare, och ta nästa steg i mitt liv. Därför vågar jag göra allt det där nya, därför vågar jag gå emot  de strukturer som finns i min familj.

Jag har tappat räkningen på alla gånger som diskussionen kring matbordet handlat om att jag borde skaffa mig ett "riktigt" jobb på helgerna i stället för att vara konfirmandledare. Det är uppslitande att ständigt få sitt engagemang ifrågasatt.

Är det någon mer än jag som växt upp/lever på det här sättet gentemot föräldrar/familj? Vill ni dela tankar, erfarenheter och tipsa om hur splittringen kan bli till något gott? För jag är splittrad.

Jag hittade en rolig utmaning på temat "tre"

Tre namn du går under:
1. Emelie 
2. Mimmi (pappas smeknamn på mig när jag var liten)
3. Volontären (det händer i bland på arbetsplatsen)

Tre saker som skrämmer dig:
1. Stora hundar
2. Konstiga ljud när det är mörkt
3. Sova på färja

Tre saker du har på dig:
1. Jeans
2. Svart tröja
3. Halsband

Tre av dina favoritlåtar just nu:
1. Did you give the world some love today?
2. This is the year med Marit Bergman
3. Redemption song med Johnny Cash

Tre sanningar om dig:
1. Tycker mycket om att leka
2. Älskar choklad i alla former (vit choklad undantaget)
3. Jag är riktigt ostrukturerad och slarvig

Tre av dina intressen:
1. Promenera
2. Sjunga
3. Läsa

Tre saker du verkligen vill ha:
1. Min bärbara dator som är trasig (igen)
2. Ett jobb som jag har sökt
3. Sommar, sol och vila

Så kom igen nu, fortsätt!

En del saker är lite komplicerade ibland. En av dem är att vara den enda i familjen som tror på Gud, och tycker att kyrkan är något att ha. Det ses inte alltid med blida ögon, och ibland blir det lite lätt komplicerat att få de två världarna att gå ihop. Jag är nämligen en del av båda. Det märks ganska väl när min syster är här. Vi är inte uppfostrade till att ha en Gudstro. Det är det enklaste sättet jag kan förklara det på.

Idag har vi i alla fall varit på stan, syster och jag. Det var trevligt. Min behållning av timmarna på stan är en ny beige vårjacka för 150 kronor (det var REA) vilket jag tyckte mig behöva eftersom mina gamla har dryga sju år på nacken.

Jag är svag för engelska deckare i allmänhet och Midsummer murders i synnerhet. Så idag på ICA inhandlade jag en sådan film tillsammans med Expressen. Det gör jag bara i mina svaga ögonblick, typ 25 i månaden när jag tror att pengarna räcker i en halv evighet eller så.

Jag har följt Midsummer murders i många år, så länge jag kan minnas egentligen. Jag gillar dem mycket, mycket. Fast i bland undrar jag lite över logiken, om sådär mycket folk verkligen skulle ha dött så borde ju midsummer snart vara alldeles uttömt på människor.

Hur i hela världen skriver man ett löneanspråk när man inte vet vad som är rimligt att begära, eller  hur man skriver ett sådant papper?

Jag går och gömmer mig!