Allting har ett slut
Det finns några jag verkligen önskar finns kvar. Framförallt en väldigt varm, och rar människa som jag sa adjö till redan i februari.
Det jag kommer sakna mest med Göteborg är det stora utbudet. Här finns ALLT. Jag kommer att sakna lunch/mat utbudet, affärsutbudet, de stora grönområdena och en del annat. Jag ser ändå fram emot att flytta "hem". Vem vet, kanske kommer jag tillbaka och läser min teol. kand här, kanske inte. Kanske återvänder jag bara hit sporadiskt. Den som lever får se, och jag har mycket jag vill uppleva av mitt liv.
Söka jobb
Det vore trevligt att ha en "riktig" anställning i CV:t för framtida sommarjobbsansökningar.
Håll tummarna! (Detta innebär fortfarande att jag kommer flytta till Linköping efter sommaren.)
Andras ord
Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål
vet ingenting om nästa rast
vet ingenting om resans mål -
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång
Punkt slut.
Jag ser livet
jag ser livet mellan trädens grenar
skymtar det bakom stenen
övervuxen av mossa
jag hittar spår i vitsippebacken
hör det viska genom
porlande vatten
jag ser det falla med regnet
ropa i förtvivlan
med åskan
jag känner livet in på bara kroppen
den smärtan som är
livsglädje, allt för intensivt
jag ser livet genom spegeln
ser att mognad gör ont
ingenting kommer gratis
jag ser livet mellan trädens grenar,
leker tafatt och bygger trädkojor
ramlar ibland
har såriga sommarknän
och skrapsår på armbågarna
är skör som ett barn
och stark som ett berg
jag ser livet mellan trädens grenar
det gör ont, men går ändå
© Emelie Hjerth
Skymningspromenad
Jag har varit ute och skymningspromenerat. Hittat en utsikts plats i området där jag bor, och tittat ut över Hisingen på andra sidan älven. Solen lyste liksom röd genom skogen och fåglarna sjöng. Jag hör själv hur romantiskt det låter.
Sanningen att säga så är det så där lagom romantiskt, men vilsamt. För mig är skymningspromenader alltid sorge- eller ångestpromenader. Vet faktiskt inte vad denna kvällspromenad faller in under för rubrik. Jag kan uppleva den stora tomheten och meningslösheten så nära ibland. Jag talar gärna om meningslösheten. Det fyller mig ändå med hopp och tro på imorgon.
Jag är en del av livets alla skiften och utan skiftena så vore jag inte jag.
Var Jesus kristen?
Vi har haft gemenskapsträff för daglediga på jobbet. Det är en grupp äldre damer som ses varje vecka. De fascnierar mig ofta och mycket. Dessutom berikar de min tillvaro här.
Idag har vi diskuterat bilder av Jesus. Den intressantaste frågan som ställdes var nog Var Jesus kristen? Den är klurig den! För att kunna reda i en sådan fråga behövs först en defeninition av ordet kristen. Jag valde då att definiera det som "någon som följer kristus". Vilket då ledde till en debatt om man kunde vara ateist och ändå kristen, eftersom man kan "leva i kristi efterföljd" utan att vara troende. Det hela blev nu kanske lite invecklat, men diskussionen var högintressant. Några slutsatser kom vi inte till, men flera teorier. Min egen teori tänker jag inte avslöja nu utan sparkar ut frågan i bloggvärlden...
Så vad säger ni, var Jesus kristen?
Litterära storheter.
Jag trivs i litteraturens värld, blir ibland avundsjuk på dem som får ge ut böcker. Jag längtar efter att kunna ägna mig åt skrivande men går mest som katten runt het gröt. Tålamodet saknas. Jag känner mig väldigt priviligerad som faktiskt kommer att ägna hela hösten åt en värld som fascinerar mig så. En hel termin tillsammans med litterära storheter.
Idag har jag dessutom gått 13 000 steg, och insett att jag nog måste maila M och be om ursäkt för mitt eviga gnällande på Göteborg, som hon försvarar precis lika ofta. Botaniska trädgården var nämligen en väldigt trevlig plats, även om S och jag råkade hamna i stiglöst land och fick ägna en stund åt bergsklättring.
En smak av sommaren
Dessutom har jag hunnit med två promenader i solskenet idag, en på vägen till jobbet och en med kollegorna runt lunch. Det är fantastiskt väder, fast det blåser mer än igår. Nu ska jag bege mig till andra änden av Göteborg. Jag och vännen S ska besöka Botaniska. Spännande!
Utan choklad
Dag 1 utan choklad, avklarad!
Ps. När jag säger "utan choklad" så kommer jag att tänka på Pippi Långstrump "Utan snus i sju(?) dagar försmäktar jag på denna ö" Hon som inte ens snusade...
Ännu en dag
Rädslor
Jag tycker om att vara ensam, ibland. I Göteborg har jag varit ensam alldeles för mycket, på gott och ont. Jag har lärt mig väldigt mycket av det, och tänker på den första volontärkursens tema "Att vara en främling". Man lär sig mycket av att vara ny och främmande i en situation. Jag har vuxit i det. Tryggare, starkare. Ändå är jag fortfarande liten och sårbar. Sårbar fast stark. Så vill jag beskriva mig själv. Jag faller ofta, men kommer alltid igen. Det var en person vid namn Mikael som gång på gång talade om hur bra jag var, han slutade inte fast jag blev arg. Det slutade istället med att jag var tvungen att kapituelra. Jag tror honom. Jag är bra, sårbar och stark.
En dag i Guds natur
Det har varit en härlig vårdag i Göteborg i dag. Varmt, soligt och bara en stilla bris. Alldeles perfekt med andra ord! Jag var på högmässa i Hjällbo kyrka i förmiddags, jag börjar hitta glädjen i att fira gudstjänst igen. Den har varit borta ett tag. Stort plus för en fin predikan, och goda samtal vid kaffeborden efter gudstjänsten.
Tyvärr blev det lite för trevligt, när jag kom hem blev det genast väldigt bråttom. Som tur är hade jag varit förutseende och tagit fram en korv med ärtsoppa ur frysen igår kväll. Det är ett tips till er som är studenter eller av annan anledning har knackig ekonomi. En sådan där korv räcker till två luncher och kostar 7 - 10 kronor/st. Det blir alltså en måltid för högst fem kronor. Fin fint!
Under eftermiddagen utforskade jag slottskogen tillsammans med Simon, som också är volontär. Mycket trevligt. Det visade sig att slottsskogen var mycket större än vi först kunde tro. Vi tittade på sälar, drack läsk och promenerade utanför asfaltsgångarna. Det var som om hela Göteborg hittat ut. På gräsmattan fanns det små öar av människor överallt. En del grillade, andra spelade kubb och några andra njöt av solen och värmen.
Nu har jag ätit lunch och tänker nog ge mig ut en sväng till, ner till lärjån. Det blir inte lika lång sväng som igår, men mellan de båda broarna i alla fall. Om våren fortsätter så här så kommer jag snart ha gått ner de där kilona jag råkade gå upp någon gång i vintras.
Lite ilska
Jag önskar att jag vågade bränna upp hela det normsystemet som präglar högre utbildning för att likt svedjebrukaren odla något nytt i askan. Jag önskar att jag tordes låta min oförmåga att smälta in obemärkt bli en handgranat som för alltid omstrukturerar omgivningarna kring universitetshuset. Jag önskar att jag bland alla gubbar, karlar, män och pojkar, i ett samhälle anpassat för en befolkning med snopp, ständigt vågade välla ut över kanten på pepparkaksgumman.
Universitetsvärlden vet jag inget om. Jag har aldrig varit där. Förresten, Killar, ta inte illa upp. Jag gillar er, det är normsystemet jag inte gillar. Det systemet som gör det rätt för den medelåldersmannen att lägga sin hand på min axel, lägga huvudet på sne, och säga "lilla vän" som om jag inget begrep i denna värld. Det systemet som aldrig kallar mig intelligent, fast jag är det. Det systemet där jag inte kan vara mig själv i den utsträckning jag vill, där jag inte kan sätta ner foten, vara tydlig och kräva min rätt, därför att normen, systemet säger att jag inte får göra det som tjej, som ung kvinna.
Jag blir arg därför att det handlar om min framtid, och jag vill få plats på lika villkor. De orättvissor som finns kvar i samhället handlar inte så mycket om lön, eller hur många kvinnor det sitter i bolagsstyrelserna. Det viktiga tycker jag är de sociala strukturerna. Tittar vi närmare på dem, är vi ojämställda på många sätt, det gäller inte bara män och kvinnor, utan där finns också invandrare, homosexuella och många andra grupper. Jag vill vrida mig ur dessa fack-indelningar, önskar att vi inte stoppade människor i hål. Önskar att vi lät varandra vara människor, på lika vilkor. Vem vi än blir kära i, vare sig vi har bröst eller snopp. Det finns något så djupt orättvist i de sociala strukturerna, något jag har för lite kunskap för att förklara, men som jag allt mer, för varje dag som går, inser hindrar mig att leva det liv jag vill. En människa orkar inte ständigt spränga gränser.
Ebbas mamma skriver om "Duktig flicka och intelligent pojke" Läs och begrunda! Själv tycker jag att hon har slagit huvudet på spiken
Vårdstrejk
Med en löneförhöjning kanske till och med yrket få en högre status. Inte förrän jag lärde känna några sjuksköterskor förstod jag egentligen vilket enormt jobb de gjorde. Så jag står på strejkarnas sida. Så det så!
Vad jag är mest rädd för...
Igår hamnade jag i ett samtal om nojjor, och rädslor. En av mina små vanor, eller ovanor, är att när jag sitter i ett rum så klarar jag inte av att ha ryggen mot dörren. Det är bland det värsta jag vet. Jag placerar mig oftast utan att tänka så att jag har fri sikt över dörren. Fönstren spelar ingen roll. Något annat jag är löjligt rädd för är att det ska börja brinna på natten. Ibland går jag och drar ur kontakter ur uttagen. Inte så ofta, men det händer. De här rädslorna är ändå väldigt små jämförelse med min allra största rädsla.
Det jag är mest rädd för, i hela världen det är att Gud inte finns. Mitt tvivel är det som skrämmer mig mest. Tänk OM allt det jag tror på, och bygger mitt liv omkring inte är sant. I musikalen "Kristina från Duvemåla" sjunger Helen Sjöholm ut all skräcken som jag känner
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves, om du inte finns till vad ska jag göra då? Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? Om du inte fanns till vem tog hand om mig sen? Nej du måste finnas, du måste jag lever mitt liv genom dig, utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns.
Det är alltså min största rädsla, mitt största bråddjup, min största ångest. Om Gud inte fanns, vad finns det då för mening med det liv jag lever. Om Gud inte fanns så vore allt det jag tror på ingenting värt. Det skrämmer mig, att den stora kärleken, nåden och den goda kraften inte finns. Tänk om allt är en saga...
Mitt i tron finns tvivlet.
Sjukdom och pilgrimsvandring
Jag ska ägna de påtvingade lediga dagarna i helgen åt att fundera över en pilgrimsvandring till sommaren. Jag börjar få många goda idéer. Dels mina egna, dels tips från personer som kan det med pilgrimsvandring bättre än vad jag kan det.
På tal om pilgrimsvandring har jag idag konsulterat min ekonomi och konstaterat ett det finns medel för både en Taizéresa (i juni) och en pilgrimsresa (i augusti). Det känns bra, och jag är helsugen på att pilgrimsvandra bara för min egen skull. Jag tror att jag börjar bli riktigt duktig på att göra saker för min egen skull. Det får jag nog ge mig själv lite beröm för!
Innan jag tar kväll på riktigt ska jag promenera upp till affären för att köpa pålägg och choklad.
Den längsta resan, är resan inåt
Igår var jag på kvällsmässa. Prästen berättade om en judisk legend, som säger att innan vi föds så viskar en ängel alla livets hemligheter i vårt öra. Vi vet allt. Alldeles precis innan vi föds så lägger ängeln fingret över vår mun och viskar; Det är din och min hemlighet, säg den inte till någon. Så har vi glömt bort den. Den där lilla fåran, gropen som vi har mellan överläppen och näsan, det är ängelns finger som har format den.
Alltså vet vi allt om livet och kärleken, djupt inne i oss finns en kunskap som vi själva inte kan förstå. Det tycker jag är fantastiskt och tänker att det är lite av livets hemlighet jag hittar under mina ökenvandringar, lite av kärlekens hemlighet lite av ängelns ord. Där finns så mycket att utforska, och jag tänker att det är sant det Dag Hammarsköld skrev i boken Vägmärken. Den längsta resan är den inåt, i oss själva.
Lite om HIV/AIDS
Sjukdomen till trots var jag på förmiddagens volontärträff på stiftskansliet. Mycket trevligt! Där kom hostan igång ordentligt och jag ägnade mig åt att dricka vatten mest hela tiden. Resultatet av vattendrickande brukar ju efter en liten stund visa sig, vilket det också gjorde. Det var trevligt att träffa volontärerna, även om några saknades. Vi fick lyssna till en föreläsning om HIV/AIDS. Den gjorde mig mycket besviken, därför att jag uppfattade inbjudan som att något annat skulle hända, framför allt skulle det talas om något annat. Det fanns också en annan anledning, mina öron är helt uttjatade i ämnet, (även om det är ett viktigt ämne). Dessutom tyckte flera av oss att det låg på helt fel nivå. Nivån hade kanske passat i en högstadieklass, men fungerade inte riktigt på en grupp där vi alla var över, eller är 20 år.
En annan sak som jag kände mig starkt kritiskt mot var att mycket handlade om hur försiktig man skulle vara med sexuella relationer när man åker utomlands. Det handlade väldigt lite om Sverige. Resonemanget gjorde mig lite konfunderad, framförallt funderar jag på vad vuxna tror om ungdomar idag. Det finns inte i min värld att åka utomlands och ha sexuella relationer. Givetvis finns det sådana som gör det, men det finns säkert lika många som aldrig har tänkt tanken. Då tänker jag ändå att det är väldigt viktigt att lyfta frågan att man faktiskt kan få HIV/AIDS även i Sverige. Det kan drabba alla! Även om smittspridningen inte är så stor i Sverige så kan smittan spridas lätt om det inte finns tillräckligt med kunskap. För att sprida kunskap måste tabun kring ämnet försvinna. Vi måste pratad om det mer än på konferenser och föreläsningar.
Sjukdom i antågande
Jag får försöka vara hemma och vila upp mig imorgon eftermiddag, och på fredag förmiddag. Det är alldeles för mycket att göra. Eftersom jag var ledig förra veckan är det alldeles för mycket grejer till konfirmandlägret som inte är färdig förberedda.
Om förkylningen blir som mina förkylningar brukar bli så stannar jag nog hemma. Det fungerar inte att vara på konfirmandläger då. Vilket sätter ännu större press på att allt ska vara färdigförberett så att någon annan bara enkelt kan ta över.
Min hals gör ont, min kropp är alldeles jättetrött och fryser. Än så länge kan jag andas, men det täpper nog igen i näsan också. Jag har varit ganska munter hela eftermiddagen. Nu känns det lagom muntert.
Det jag inte klarar...
Jag var på Willys och handlade åt mamma häromdagen. En av kvinnorna har arbetat där sedan jag var liten. Det skulle inte passa mig, att jobba i en affär, sitta i kassan dag efter dag. Det skulle jag inte klara.
Jag kan nog säga att jag beundrar henne. Ibland önskar jag att jag skulle klara av ett sånt arbete. Det gör jag inte.
Jag behöver bli ständigt stimulerad, utmanad, leta i texter, klura på texter, förklaringar. Det leder ibland till huvudvärk och lätt till stor tristess när jag inte kan stimulera mig själv. Vissa dagar är jag bara trött, trött på att tänka, klura och formulera. De dagarna önskar jag att jag kunde tänka mig ett "vanligt" arbete.
Det kan jag ändå inte. Jag tror mig veta vilken väg jag ska gå och jag har börjat att vandra den.
